Järla långdistans (10.05.2014)

Normalt sett analyser jag inte pass där jag varit deprimerad eftersom man då inte orienterar. Gör dock ett undantag denna gång eftersom det var väldigt fin terräng. Förutom att man springer väldigt krokigt när man knappt har styrfart och bara tänker på hur man ska lösa sina vadproblem så kan generellt sägas att jag undvek höjd i högre utsträckning än jag skulle gjort om fysiken varit ok. Bl.a. K2 och K3 skulle jag i så fall gått betydligt mer rakt på. Efter K3 kände jag mig faktiskt pigg vilket framgår av gps-spåret för härifrån så har jag börjat orientera. Vid K5 så återgick känslan vilket också framgår av gps-spåret.